Sverige drar sig tillbaka – och världen blir farligare

Sverige håller på att dra sig tillbaka från världen. Steg för steg monterar regeringen ner det svenska biståndet, river upp långsiktiga samarbeten och försvagar vår roll som en trovärdig internationell aktör. Det är ett strategiskt misstag – och konsekvenserna är redan synliga.

I Afghanistan tvingas Rädda Barnen betala tillbaka redan beviljade biståndsmedel. Pengar som skulle ha gått till att få barn bort från barnarbete, ge flickor tillgång till utbildning och skydda barn i ett av världens mest brutala förtryckssystem. Samtidigt skär regeringen ner på stöd till flickors rättigheter, utbildning och arbete mot könsdiskriminering i några av världens mest utsatta länder.

Detta sker samtidigt som regeringen, utan att blinka, har skickat över 100 miljoner kronor i bistånd till ett premiärministerkansli i Somalia. Ett kansli lett av en premiärminister som öppet uttryckt antisemitiska åsikter och visat stöd för Hamas. Det är inte bara inkonsekvent – det är djupt felaktigt och riskerar att göda korruption.

Parallellt drar sig Sverige tillbaka geografiskt. Långsiktigt utvecklingssamarbete har avvecklats eller är på väg att avvecklas i länder som Tanzania, Moçambique, Liberia, Zimbabwe och Bolivia. Ambassader stängs, relationer bryts och decennier av förtroendebyggande arbete går förlorat. När Sverige kliver tillbaka lämnas utrymme för andra aktörer att ta plats – ofta med helt andra värderingar än demokrati och mänskliga rättigheter.

Självklart ska Sverige stå upp för Ukraina. Stödet till Ukraina – civilt, militärt, politiskt och ekonomiskt – är nödvändigt och rätt. Men det kan inte användas som argument för att skära ner biståndet till världens fattigaste. Det är orimligt att Afrika som kontinent nu får mindre svenskt bistånd än Ukraina.

Regeringen verkar dessutom betrakta humanitärt bistånd och långsiktigt utvecklingsbistånd som utbytbara. Det är de inte. Humanitära insatser räddar liv här och nu. Långsiktigt utvecklingsbistånd bygger samhällen, stärker institutioner och minskar risken för framtida kriser.

Särskilt allvarliga är nedskärningarna i stödet till FN-systemet och UNDP, FN:s utvecklingsprogram. UNDP är en nyckelaktör globalt i arbetet mot fattigdom och för att stärka demokrati och rättsstat. När Sverige drar ner sitt kärnstöd försvagas hela FN:s långsiktiga arbete.

Regeringen hävdar att Sverige inte har råd eftersom behoven i Sverige är stora. Men det är ett felaktigt sätt att ställa behov här hemma mot behoven hos världens fattiga. Just detta har vi i Sverige hanterat genom en bred samsyn: att avsätta en hundradel av vårt välstånd till fattigdomsbekämpning. Under mer än 50 år var en procent av BNI till bistånd en tydlig styråra. Den har nu övergetts. I dag går Moderaterna och Sverigedemokraterna i bräschen för att slakta biståndet, medan Liberalerna och Kristdemokraterna passivt ser på.

Svenskt bistånd har gjort skillnad. Det är väldokumenterat. Att nu rasera detta arbete är ansvarslöst.

Socialdemokraterna vill se en annan politik. Vi vill återställa biståndet till en procent av BNI och att Sverige återtar rollen som en stark röst för solidaritet, utveckling och mänskliga rättigheter. Att dra sig undan gör inte världen tryggare. Det gör den farligare.

Olle Thorell (S), riksdagsledamot, Västmanland